Acceperande dag idag

Ända sen jag började skriva på den här bloggen har jag tänkt att jag ska ta tag och göra en ordentlig header till den. Fixa till den sådär snyggt som alla andra har liksom. Sen kom jag på mig själv, alldeles nyss faktiskt, att varför ska jag göra det egentligen? Varför ska jag fixa till utseendet när det är innehållet som jag vill lägga fokus på i den här bloggen?

Jag har faktiskt ett svar på den frågan. Världen är utseende fixerad. Hur mycket vi än försöker säga emot att vi inte alls är det så är det så. Du får ett enklare liv helt enkelt om du är snygg, eller i det här fallet, har en snyggare blogg.

Jag måste ändå säga att min blogg ser inte helt skräpig ut, men det är ingen topp design direkt. Men det är inte jag heller. Jag tycker jag ser skaplig ut(vissa dagar sviktar denna känsla, kom ihåg det!) men jag är ingen toppmodel. Och det blir liksom något man bara får acceptera att man ser ut så, det går liksom inte att ändra direkt. Tänk på att jag pratar svensson-familjer som inte har råd med världens plastikoperation nu.

Så vad fick vi för slutsats av det här då? Tja, kanske att den här bloggen är en avspegling av mig själv. Texten representerar min insida. Och designen representerar min utsida, OK men ingen 10a direkt.

Och jag tror faktiskt att jag kan leva med det.

Känslodjur vi är....

Jag tror jag börjar bli lite smått galen. Snart fyllda 19 år och är redan trött på att gå ut. Måste vara något allmänt fel på mig? Okej, nej kanske inte så farligt men nästan i alla fall. Jag menar varför? Varför har jag alltid känt att jag är lite offside. Inte riktigt som alla andra utan mer....vuxnare än andra? Kan det verkligen vara så att det kommer vara såhär hela tiden? Jag känner verkligen att jag inte bondar med någon. Jag har inte riktigt någon verkligen bästa vän som jag ser att många andra har. Den ända som jag har som verkligen förstår mig det är min syster. Och då är hon 5 år yngre? Hur kommer detta sluta egentligen? Kommer jag sitta själv någonstans om 10 år då jag blivit dumpad av både vänner och pojkvän, och den ända jag har som jag kan prata med är precis inne i festa ålder så jag kommer ändå inte ha någon?

Ibland undrar jag hur man kan känna sig så ensam fast man har massor med människor omkring sig? Vart kommer den känslan ifrån? Kan någon förklara det för mig! Jag känner att jag bara babblar mest nu men jag behöver verkligen få det här ur mig.

Varför kan jag bara inte få vara 18 och tycka det är roligt? Jag vill verkligen, jag vill kunna bonda med mina vänner, dom är helt underbara ju! Varför går det inte för då?

Känner att jag upprepar den frågan. Varför. Är väl inne i en sån period just nu, såndär period då man ifråga sätter allt man har omkring sig. Varför jag? Varför nu? Varför över huvudtaget? Varför måste jag tänka såhär? Varför kan jag bara inte få må bra? Jag har ju varit glad nu i flera dagar, men så fort jag kommer hem så försvinner det. Varför? Man tänker ju kanske att det kan vara ett pms attack eller nått men det är det inte i det här fallet. Har precis haft mens och min pms period brukar vara veckan innan mensen. GUD VAD ALLTING ÄR FÖRVIRRANDE!! Orkar inte tänka mer....Godnatt...

Underhåll mig!

BTW, om det är någon som har tråkigt så spelar jag Wordfued. Utmana mig? Anta utmaningen till användare BellaZz. Spelar via min systers mobil bara för att ni inte ska få reda på vem jag är.


Mohahahha!

Hur faan kan det bli såhär egentligen?

Jaha, vad ska man hitta på idag tro. Möjligtvis spela lite sims. Sen kanske spela lite mer sims. Efter det kommer jag nog ta och spela sims. Sist spelar jag nog lite sims till.....


Är jag beroende?? Nähääääääääää!

Stolt kvinna!

Nu har jag allt varit duktig. Ni vet det där jag nämnde för några dagar sen om att man inte ska gå förbi busshållplatsen när man har valt att vara nyttig och gå ner på stan. Idag gjorde jag det! Sket i bussen alltså. Känner mig riktigt duktig faktiskt!

Sen att själva ärendet på stan var att köpa hem ett lager energidrycker tycker jag vi skiter i. Ehehe

Nu pratade jag förstås om läpparna i ansiktet...

Något som är sjukt irriterande är torra läppar. De börjar ju komma nu när det blir lite kyligt ute. Det svider och är otroligt osnyggt med dessa skorpor som bildar sig. Och hur mycket lepsyl man än drar på så lyckas man alltid spräcka till läppen när den är som torrast. Man känner sig inte särskilt puss-vänlig direkt...

Sitter och tittar på Mia Skäringers stand-up föresten. Ni vet hon som är ihop med Felix Herngren i Solsidan? "Dyngkåt och hur helig som helst". Hon har ju även skrivit en bok med samma namn vilken jag självklart har läst. Men man kan bara inte undgå hur jävla klockren hon är. Hon sätter huvudet på spiken just där tårna klämmer som mest.


Så om ni ursäkter mig så ska jag återgå till TVn nu.

Är det verkligen bara jag som längtar??

Skulle inte tro det!

Duktig! Eller inte...

Insåg idag att när man ska gå ner på stan för att få sig lite motion så ska man inte gå förbi en busshållplats. Speciellt inte när man kan se tiderna och ser att det går en buss om bara två minuter. Detta gör ju då att man gärna latar till sig och väntar dom där minuterna och tar bussen istället.

Själva känslan av att röra på sig försvinner ju då...

I'm forever keeping my angel close

Jag är extremt efter med den här låten. Hade hört den ett antal gånger på radion, tänkt att det är väl en fin låt men inte lagt så mycket tanke i själva texten. När jag väl gjorde det och fick storyn berättad för mig så satt jag och grinade hela låten igenom. (För er som inte vet, klicka här för att förstå)

Bara det att han verkligen står upp för henne och stannar är så otroligt stort att jag börjar grina av bara det. Jag vet inte om jag skulle ha den styrkan till det faktiskt. Vet inte om jag skulle klara av att sen den jag älskar sådär, klara av att leva med det liksom. Det beundrar jag honom för. Väldigt starkt av honom.

Men sen att också gå ut med det och visa hela världen vad de två har gått igenom. Jag vet inte men det kanske är som någon gå-igenom-process som funkar för honom. För han har ju verkligen fått ett otroligt bra bemötande. Tjejer som jag bölar tillsammans som berättar det för pojkvännerna som verkar likgiltiga för att sen gå hem och böla de med.

För den som minst inte får gåshud av låten och bakgrunden anser jag inte har ett hjärta! I alla fall inte mycket sympati.

Dagens i-landsproblem

God kväll gott folk!

Stackars karln där hemma. Han fick sig ett utbrott imorse. Ni vet att det där som jag bubblade ur mig igår kväll. Det hade inte lagt sig riktigt när jag vaknade så han fick sig visst en släng av en lite smått deprimerande flickvän. I och för sig tycker jag att det ingår lite i förhållandet. Stötta varandra liksom.

Anyway! Fick nyss reda på att på min körskola kostar körlektionerna i princip dubbelt så mycket jämfört med en annan körskola i stan. Så nu har jag lite beslutsångest ifall jag ska byta eller inte. Det blir lite billigare och jag får hela 100 minuter mer i lektionstid. Problemet ligger i att de är så himla snälla på den skolan jag är skriven på så jag är fortfarande tveksam.

Nått att tänka på. Jag återkommer med svar snarast!

Ni vet den där känslan av total hopplöshet? Den som liksom kryper på och skapar ett enormt tryck över bröstet som får dig att göra nästan vad som helst för att få det att försvinna? Den känslan har jag just nu..
Efter någon timmes tycka-synd-om-mig grinandes kom jag fram till att det inte skulle hjälpa. Så jag bestämde mig för att dela med mig till er istället. Orkar ni inte lyssna? Det skiter väl jag i, jag måste lätta på trycket ändå.

Allting ligger väl mest i just nu att jag är pank. Jag är ju inte pank så att jag har noll kronor på banken men så pass att jag jämt måste tänka på vad jag gör för något. Kan jag verkligen åka till karl den här helgen? Kan jag ta den där fikan med tjejerna? Kommer jag kunna betala min telefon nästa månad?

Att vara arbetslös utan a-kassa suger hårt kan jag säga er. Det är inget jag skulle önska min värsta fiende ens. Men det handlar inte bara om det heller tror jag. Utan jag känner att jag har ett extremt stort behov av pengar. Det ända jag tänker på nu för tiden är hur mycket pengar jag har och hur mycket jag egentligen vill ha. Och när man allvarligt börjar fundera på att sälja en porrfilm, då är det faan illa alltså. Det gör ju bra med snabba pengar. Varför inte liksom?

Jaa, ni ser ju hur jag låter. Detta börjar gå en aning för långt. Det värsta är att jag vet inte vad jag ska göra för att det ska bli bättre. Jag menar, jag har det ju bra. Jag har en underbar familj och pojkvän, bra vänner omkring mig, mat på bordet och tak över huvudet. Det finns ju de i världen som inte ens har det sistnämnda. Så varför får jag dessa panikattacker ändå? Det är fruktansvärt jobbigt och jag vill bara att det ska sluta. Varför ska det vara så svårt att vara lycklig?

Jag vet inte. Ska jag vara helt ärlig så känns det som jag inte vet ett skit just nu förutom en sak. Det är det att jag inte vill sitta i den här sitsen längre. Aldrig mer...

Ska man vara fin får man lida pin

Kollade nyss in HanaPee's blogg och såg hur hon vaxade armhålorna. Fick en sånt otroligt sug efter att göra detsamma när jag såg det. Ni har ingen aning om vilket befrielse det är att ha vaxat dem. Visst, det gör lite ont men man är bebis len i 4 veckor efter! Ska ta mig sjutton köpa mig en burk vax och utbilda syrran min så hon kan fixa det där på mig. Kan vi ha en egen liten vax-skola och göra massor på varandra.

Det roligaste kommer vara att se henne lida. Hehehehehe

Klarar inte av det en gång till..

"Örongångsinflammationen orsakar smärta i örat, rodnad svullnad, klåda och illaluktande sekret som kan rinna från örat. Om sjukdomen inte behandlas så ökar symptomen och det kan förekomma feber, även hörseln kan försämras pga svullnaden i örongången"

Låter väl roligt! Nej, inte ett skit. Hade detta förra året också och jag tror jag aldrig varit med om något likande. Som det står så var det smärta i öronen, svullnad och klåda plus att det rann ur öronen. Men det värsta var smärtan. Sov skit dåligt rent ut sagt under dem här veckorna, låg bara och grät av smärta. Gjorde fruktansvärt ont så det går inte att beskriva. Det ända jag kan säga är att peta er aldrig med tops i öronen! Eller fingrar eller något annat. Aldrig! Låt de bara vara så mår dem som bäst!

Dagens mysterium

Jag kommer ihåg när jag var liten hur jag bad min pappa att titta på en Disney film med mig. "nej men jag har redan sett den. Du får titta själv" fick jag som svar. "Men du kan väl kolla igen?" svarade jag oförstående. "Nej nej, titta du nu". Jag kunde inte förstå hur man bara kunde se en film en gång. Jag var helt till mig och fattade helt enkelt inte.

Nu förstår jag...

Det jag inte kan förstå nu är varför småbarn ska se samma film om och om igen. Min syster fick en film av mig nu i femårspresent och hon har redan sett den 5-6 gånger. Det roliga är att hon skrattar lika mycket varje gång. Hur kan det vara så roligt, jag fattar verkligen inte?


Jag antar att jag blivit lika tråkig som jag tyckte min pappa var..

Jaahapp, så dras det igång igen

Sitter för tillfället och tittar på årets säsong av Robinson. Är jag verkligen ensam om att tycka att det börjat bli lite tjatigt? Jag vet, det är ju bara andra säsongen efter att de börjat sända det igen efter alla dessa år, men ändå? Det är liksom inte riktigt samma grej längre. Jag och mannen diskuterade det här för inte så länge sen. Nu går programmet ut på pakter och den som kan vara så falsk som möjligt och sätta dit sina vänner så hårt det bara går. Förr var det mer att den som verkligen kunde överleva på en öde ö vann. Själva grundtanken har ju liksom försvunnit då.

Nu handlar det mest om vem som går ner mest i vikt eller vem som snackar mest utan att agera eller vem som tigger till sig att få stanna kvar. Trots alla försök i att göra det så tufft som möjligt för alla deltagare så är det ändå samma fråga kvar. Vem är det som är mest manipulativ? 

Ska det verkligen vara så? Jaa tydligen för här sitter jag och kollar intensivt ändå...